Länge leve Trulsa!

Trulsa - alla förtjänar en förebild, är vårt superba 3-åriga projekt som drivits med stöd från Allmänna Arvsfonden. Projekttiden gick ut vid årskiftet 08/09 men Trulsa kommer ändå fortsätta vara en del av Stjärnjourens verksamhet, även om det inte längre kommer att finnas som en egen del.

Vi håller redan på att planera nästa förebildsträff, så håll utkik!

Höstens träffar hade tema Ridning och Äventyr. Här kan du läsa lite om vad vi gjorde:

RIDNING

I slutet av september så gav sig Trulsa iväg till stallet igen. Vi träffades som förra gången i Hallonbergens centrum och åkte buss bort till stallet. Väl där fick vi direkt leta upp en hjälp som var tillräckligt stor, sedan fick vi varsin häst tilldelad oss och gick ut i stallet för att leta reda på den.

I stallet stod våra hästar mer eller mindre klara i sina spiltor och boxar och alla fick stå och hålla i sin häst samt hälsa en sekund innan det var dags att gå in i ridhuset för att sitta upp. Först red vi ut i skogen en runda för att få känna hur det vara att sitta uppe på en häst och mjuka upp hästarna och oss själva lite. När vi kom in i ridhuset igen delades gruppen upp i två delar, de som ridit innan fick en liten halva av ridhuset för sig själva medan resten av gruppen fick lära sig att skritta, trava och till och med galoppera en bit. Sedan fick alla lära sig hur man gjorde när man "red lätt".



Efter att vi suttit av gick alla som ridit tillbaka till stallet med sina hästar där de fick ta av sadel och träns samt rykta dem och kratsa hovarna. Sedan fick man ta tränset, det hästen har i munnen, och tvätta det innan det hängdes tillbaka på sin plats. Att sitta på så stora djur var en maffig känsla tyckte många och även om några sa sig vara rädda i början, så kände många att de vuxit en bit av att få hantera ett så stort djur själva.

Efter ridningen så åt vi mackor och lyssnade på Caroline Seth Sjöström, Sveriges främsta kvinnliga hästpolospelare. Hon berättade bland annat om hur svårt det är för henne som kvinna att få respekt bland män när hon tävlade utomlands och hur hårt hon tränat för att bli så bra som hon är, även om hon alltid strävar mot att bli bättre. Alla skrev ned frågor och la i en ridhjälm och hon svarade på allas frågor, allt mellan vilken hennes favoritfärg är och om hur hon hanterar skälls- och könsord på plan. Sedan var dagen slut och vi åkte hem igen.


ÄVENTYR
På Trulsas andra äventyrsdag så fick vi åka till ett fångarna-på-fortet-ställe. Vi träffades på centralstationen tidigt på morgonen för att ta ett tåg till Västerås. Sedan fick vi en liten sightseeing genom Västerås när vi letade oss fram till Arosfortet. Väl där så gjorde vi några övningar och åt en god lunch innan vi begav oss ut på banan.

Vi delade upp oss i tre lag och hade två timmar på oss att klara så många banor/celler som möjligt för att vinna så mycket poäng som möjligt. Alla lag hade varsitt elektroniskt kort som fungerade som nyckel för att gå in i en cell, man fick pröva på varje cell så många gånger man ville tills man klarade det. På alla celldörrar fanns en beskrivning som visade hur mycket man behövde av fysik, taktik respektive teknik för att klara av cellen. I en cell, som hette "Inbrottstjuven", kom du först in i ett litet rum med en massa tavlor, rakt fram var det en smal gång med två laserstrålar rakt ned, så du kunde inte komma förbi utan att nudda dem. Trixet var att upptäcka att panelen bredvid den smala gångens mynning gick att trycka inåt och där fanns en liten passage som tog laget förbi laserstrålarna. Sedan var det fyra gåtor som skulle lösas, varje svar var en siffra som bildade en kod, och koden skulle slås in i kassaskåpet. Men innan det gick var laget tvunget att hitta knappen som gjorde att golvet inne vid kassaskåpet inte var tryckkänsligt längre…



När våra två timmar tagit slut så fick vi träffa Barbro Lindman. Hon är en äventyrerska av stora mått och har paddlat längs Norges kust och runt hela Nya Zeelands Sydö helt ensam. Hon hade med sig ett bildspel som hon visade samtidigt som hon berättade, mest om sin Nya Zeelands-expedition. Hon berättade om hur det är att klara sig helt ensam ute på havet och delade med sig av sin kunskap, en kunskap som är livsviktig när man brottas med flera meter höga vågor. Vi fick se bilder från lustiga och lite mindre lustiga episoder hon varit med om under sina resor. Sedan satte vi oss på tåget hem igen – mycket trötta och mycket inspirerade!